valuableaffiliate.com

En av mina närmsta vänner har skaffat sig en pool där hemma. Jag kan på en gång ta och erkänna att jag är riktigt avundsjuk. Det borde ju vara jag som skaffade en pool och inte den där amatören. Nu vill jag på en gång göra klart att jag inte missunnar min vän en fin sak som pool. Det är bara det att han är en sådan där typ som sällan använder alla de grejer han skaffar sig. Till exempel har karln haft en motorbåt i tre som han bara varit ute med en handfull gånger. Rent teoretiskt sett kunde han egentligen ha köpt en pool och placerat den på min tomt i stället. Jag tror nästan att han skulle han använt den mer då. Men äh. Jag är bara avundsjuk som sagt. Hur jag ska råda bot på den saken vet jag inte riktigt. Jag får väl se till att skaffa en själv helt enkelt om jag så ska gå i personlig konkurs på kuppen.

Jag har satt ett mål för mig själv. Jag ska gå ner till min forna matchvikt innan året är slut. Det innebär i mitt fall att jag måste tappa ungefär tio kilo. Vilket kan bli svårt. Eller det är infernaliskt svårt det vet jag. Jag är nämligen inte träningstypen riktigt, visst promenader och sånt funkar men löprundor och gymbesök är liksom inte min grej. Nej, jag måste röra på mig mer naturligt. Min plan i det fallet är att börja gå till och från jobbet, där borde jag bränna en hel del kalorier. Sen ska jag börja äta betydligt nyttigare. Mer hemlagat, det är dåligt med restauranger som serverar riktigt nyttigt mat i mina trakter. Utöver det funderar jag på om det finns något fiffigt tillskott som kan öka min fettförbränning, det vore nämligen tacknämligt och ytterst behövligt ifall det här ska lyckas. Jag har hört talas om en massa mirakelkurer av olika slag men det är svårt att veta vilka som är lur och vilka som verkligen fungerar.

Jag är i regel väldigt principfast. Eller väldigt principfast kanske man skulle kunna säga. Ibland går det till och med över gränsen till ren tjurskallighet och dumhet, det har jag fått t mer än en gång. När jag har rätt eller i varje tror att jag har rätt så kan jag bara inte släppa det. Speciellt inte om någon annan försöker övertala mig och få mig att acceptera något som jag vet är felaktigt. Nu kan det visst vara så jag i något enstaka fall faktiskt har fel, det är så klart sällsynt men det händer. I alla omständigheter är jag svår att övertyga på det sättet. Försöker någon gå på hårdare och bombardera mig med argument eller till och med skrika åt mig blir jag ännu mer säker på min sak och definitivt tjurigare. Häromdagen var det någon som till varje pris ville övertyga mig om att min benskörhet var en leversjukdom fast jag vet att har med skelettet att göra. Den här personen var lika tjurig som jag så diskussionen höll på i evigheter. Helt i onödan eftersom vi hade kunnat googla det på telefonen och avgjort saken där och så.

Jag kanske håller på att bli gammal. Mycket tyder i alla fal på det. En sak som onekligen pekar i den riktningen är att jag allt oftare slås av tanken att ”det minsann var bättre förr”. Nu är jag inte så jättegammal rent fysiskt, det syns alltså inte direkt utanpå. Men jag kan gå omkring och muttra ”annat var det på min tid, det var andra tider det” så fort jag stöter på något modernt fenomen som stör mig. Sen kan jag i vissa sammanhang slås av hur lite som verkligen har hänt på en del områden. Som barn så spelade jag mycket tevespel till exempel, det här var i början av nittiotalet. När jag kom upp i tonåren sålde jag de grejerna och har inte brytt mycket sedan dess. Förrän ganska nyligen då jag blev lite nostalgisk och bestämde att det kunde vara kul att se hur min barndoms klassiker, de gamla favoritspelen, har utvecklats på tjugo år och de i ser ut i modern tappning på ny spelkonsol med moderna specifikationer. En spelkonsol av idag har flera hundra gånger starkare resurser i form av datorkraft jämför med den som jag använde för alla dessa år sedan. Men ändå var svaret på frågan, alltså hur det hade utvecklat en rejäl besvikelse. För svaret är ett alldeles uppenbart, ” inte mycket alls”. Visst en del effekter har blivit snyggare och flashigare men det är också allt. Fast de där effekterna består mest av blinkande grejer som säkert kan orsaka försämrad funktion av gula fläcken. Märkligt egentligen.

Eller något åt det hållet i varje fall skulle jag vilja säga. Det är nämligen så att någonting vad det nu är känns avsevärt fel. Saker och ting stämmer liksom inte, jag får det inte att gå ihop. På sätt och vis kan man säga att jag har en känsla av att drömma fast jag vet eller tror att jag drömmer. Jag skulle inte vilja säga att det här är helt och hållet obehagligt bara konstigt egentligen. Förvirrande är väl det bästa ordet jag kan komma på här. Jag har nu svårt att lite på mina intryck de kan vara falska kanske. Ords betydelse med, de kanske har ändrats på något skumt sätt. Klimakteriet betyder apelsin. Eller något. Jo, jag vet jag förklarar inte det här tillräckligt bra men jag försöker i varje fall. Förmodligen gjorde jag inte det förut. Försökte förstå och förklara alltså, jag bara tog saker och ting för givet. Det ska jag sluta med nu.

Ständigt dessa irriterande småproblem. Nu har till exempel spisen hemma lagt av. Nu kanske det låter som en trivial sak men när man står där utan möjlighet att laga matt är det definitivt inte lika roligt längre. Det kan jag tala om. Det kommer bli dyrt att ordna en ny också. Vi bor nu i bostadsrätt då får man liksom ordna allt sådant här själv. På den tiden vi bodde i hyresrätt var det bara att ringa värden så kom någon och fixa det problemet bara så där. Utan extra kostnad. Men jag antar att allting har sina för och nackdelar. Ett annat bekymmer som irriterar mig men som kanske inte riktigt hör hit är att jag råkat ut för en svår urinvägsinfektion igen. Det är aldrig roligt. Och av någon anledning drabbas jag av just den åkomman oproportionerligt ofta. Varför är det så? Det är inte rättvist, kan inte allting bara rulla på och funka en endaste gång.

Jag ska opereras snart! Och jag är väldigt nojig. Nu är det visserligen ingen omfattande sak det här, det handlar inte om hjärnkirurgi eller en hjärttransplantation utan något så enkelt som en förhållandevis simpel plastikoperation. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig fruktansvärt nervös inför det här. Jag är dessutom väldigt dålig på att hantera den här typen av stress. Har alltid varit om jag ska vara helt ärlig. Det är som om jag helt förlorar alla perspektiv och låter allt (mina känslor alltså) gå helt överstyr och skena iväg till jag vet inte var. Nu brukar jag försöka hålla mig lugn och tänka att det här inte innebär någon som helst fara och allt kommer ordna sig så småningom. Men efter tag är det som jag glömmer bort den saken helt och hållet. Det är ganska jobbigt (riktigt jobbigt till och med), det får jag allt ta och tillstå så det vore bra om jag kunde hindra mig själv innan det spårar ur helt den här gången.